"Nå, och så klinga bjällror, så
trampa raska fötter av sig snön ute på farstubron,
så kommer Gösta Berling in i rummet. Han skrattar och
skämtar. Han är liv, han är värme. Han slår
upp klaveret, och han spelar, så att man förvånas
över de gamla strängarna. Han kan sjunga alla visor, spela
alla melodier. Han gör alla husets invånare lyckliga.
Aldrig frös han, aldrig var han trött. Den sorgsne glömde
sina sorger, när han såg honom. Ack, vilket gott hjärta
han hade! Hur medlidsam han var mot de svaga och fattiga! Och vilket
snille han var! Ja, ni skulle ha hört de gamla tala om honom."
Ur Gösta Berlings saga